20.21

Jag ylar i sömnen av gallfebern som drömmarna försjunker mig i. Som humörsvägningarnas husmor har jag återigen lyckats förvrida och förvälla lakanen i febersvett och känner hur hela jag badar i min egna falsksjungande vokabulära perspiration. Antagligen är det prestationstångestens hemlighetskval som gör att varje natt utspelar sig under den dova ytan av svart vatten, där min bleka hy blir transparent och havsbotten känns som en spegel, för djupet är oändligt och spelar min förvirrade hjärna ett spratt när jag tycks omringad av de tusentals strålande reflektionerna av totalt mörker. Det är då jag tänker att det inte är konstigt att jag vrider och vänder på dygnen, bearbetar drömmarna istället för att sortera verkligheten, och liksom tappar greppet om vad som egentligen finns. Den grund jag står på har alltid varit drömlandets och jag kämpar fortfarande mot vad jag tror kan bli sant. Detta även om jag för länge sedan fått sanningen nedtryckt i halsen tills kväljningarna  i en kaskad kastade upp hela det jag trodde var livet, för att se hur det misslyckats. Åh! Perfektionen kväver mig, men jag gömmer mig under all önskan. För endast under mörkertimmar kan jag tänka klart- och det i en tid med korta sommarnätter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0